Milstenar i kamerautvecklingen

På Photokina lanserade Leaf det året sitt bakstycke, monterad på en Hasselbladskamera. Visserligen var upplösningen bara 4 megapixlar, men eftersom färgbilder skapades genom att motivet fotograferades genom ett rött, ett grönt och ett blått filter blev bildkvaliteten ändå förvånansvärt hög.

Sedan dess har jag varit med om presentationen av ett antal digitala kameror som blivit milstenar i utvecklingen av digital fotografi. En av dessa som verkligen gjorde ett stort avtryck var när Nikon introducerade sin första digitala kamera, Nikon D1, i februari 1999. Dagen när Nikon släppte sin pressrelease sammanföll med Kodaks introduktion av en av deras kameror, baserade på ett Nikon-kamerahus. Specifikationerna på de två kamerorna var ungefär desamma, den stora skillnaden var att Kodaks kamera kostade 250 000 kr, Nikon kostade 50 000 kr. Alla journalister diskuterade vad Nikons introduktion skulle innebära, ingen intresserade sig för Kodaks kamera.

Canon har också gjort ett par kameror som har satt djupa spår. Introduktionen år 2002 av Canon EOS-1Ds som den första kameran med en sensor på 24 x 36 mm förändrade den professionella fotografin. Året därpå lanserades också Canon EOS-300D, den första digitala spegelreflexkameran med en prislapp under 10 000 kr. Detta blev kameran som digitaliserade amatörfotograferna.

Också Canon 5D och också 5D mkII har varit  sådana kameror som kommer att nämnas i historieböckerna över den digitala fotografins utveckling. Dels för att göra fullformatskameror tillgängliga för långt fler fotografer än tidigare kameror, dels var mk II:an den första kameran som verkligen användes för videoinspelning.

Jag tror att den nästa kameran som kommer att lämna sådana spår efter sig är Nikon D800. Naturligtvis är det den högre upplösningen som man först lägger märke till. 36 megapixlar jämfört med konkurrenternas 22-24 megapixlar måste ju ge ett bättre resultat, eller hur? Visst är den högre upplösningen märkbar. När jag testat kameran vid normala ljusförhållanden är det rätt enkelt att se skillnader vid utskrifter på 40 x 50 cm på bilder från D800:an och från den 5D mkII som jag har jämfört den med. Men vore det den enda skillnaden skulle inte denna kamera få plats i digitalkamerornas museum år 2050.

Dynamiskt omfång

Viktigare är det stora dynamiska omfånget som kameran kan hantera. Ingen kamera med en sensor på 24 x 36 mm eller mindre som jag testat kan skapa bilder med så stort dynamiskt omfång. Även mellanformatskamerorna med deras bakstycken får en tuff match. Enligt DXO:s mätningar är detta nästan ett helt steg mera än vad Phase Ones IQ180 kan hantera. Nikon D800 kan återge ett omfång på 14,4 EV , IQ180 klarar av 13,6 EV.

Det stora dynamiska omfånget gör det enklare att hantera en av den digitala fotografins få kvarvarande akilleshälar, återgivningen av extrema högdagrar. Genom att exponera så knappt så att högdagrarna får en bra återgivning och sedan lyfta mellan- och skuggtoner vid råkonverteringen får jag bilder som får en mjukare, mer nyanserad återgivning även av extrema högdagrar än vad jag tidigare har lyckats med. 

Jag har under en tid testat Adobes råkonverterare som används i Photoshop CS6 och Lightroom 4. En av de stora förbättringarna som skett, jämfört med bilder konverterade med Camera Raw 6 (används i Lightroom 3 och Photoshop CS5) är återgivningen av högdagrarna. 

När jag kombinerar D800:ans stora dynamiska omfång med Camera Raw 7:s förbättrade hantering av högdagrar får jag bilder, tagna i extremt hårt ljus, som har en återgivning av högdagrarna som överträffar allt jag sett tidigare.

Samtidigt får jag skuggor som är väl genomtecknade och fria från brus, trots de ibland rätt extrema inställningar som jag behöver göra för att dessa valörer ska återges rätt. Jag ser inget av de bandningar och färgbrus som jag tidigare har fått om jag korrigerar mina bilder på detta sätt. 

Nikon och Sony, som tillverkar sensorn, har lyckats flytta gränserna bildkvaliteten för bilder från digitala fullformatskameror ytterligare ett steg framåt.