Canon Pixma Pro10S

 Vi har nu testat Canon Pixma Pro 10S, en A3+ skrivare med Canons pigmentbläck, Lucia. Det är en något uppdaterad modell av Pixma Pro 10. Grundfunktionerna är desamma, de främsta nyheterna är de trådlösa anslutningsmöjligheterna.

Utöver de tio bläcken som denna skrivare använder (fotosvart, mattsvart, grå, cyan, magenta, gul, fotocyan, fotomagenta och röd) ingår också en patron med Gloss Opimizer, ett klart bläck som läggs över hela bildytan för att ta bort de skillnader i glans som blir mellan de partier som fått bläck och de som inte träffats alls av bläck. Det gör att utskrifter på blanka papper får en helt jämn glans. Det fungerar verkligen och bilder med helt vita partier får inte den lite mattare ytan som annars lätt uppstår. 

Vid sidan av den vanliga skrivardrivrutinen installeras också ett utskriftsprogram som kan hantera utskrifter från bildbehandlingsprogram som Photoshop eller Lightroom. Print Studio Pro har en hel del tilltalande funktioner, men gör det framförallt enklare att få till alla inställningar på rätt sätt. En sådan funktion som jag gillar är »Pattern Print«, där man kan få bilden utskriven i flera varianter med större eller mindre skillnader i färg eller ljushet. På så sätt är det enkelt att snabbt hitta fram till den återgivning av bilden som du gillar. 

Canon har efterliknat mörkrummets testremsor i Print Studio Pro.

För svartvitt kan funktionen anvädnas för att välja vilken toning man vill lägga på bilden.

En annan fördel med Print Studio Pro är det svartvita utskriftsläget. Vid svartvita utskrifter används ett speciellt läge, som verkar utnyttja det svarta och grå bläcket i större utsträckning än vid en vanlig färgutskrift. Genom att Canons bläck har en bra balans beträffande hållbarheten borde utskrifterna klara av att visas under mycket lång tid utan att det uppstår några färgstick i bilderna. Och de svartvita bilderna blir av hög kvalitet. 

Det går också att lägga in en svag färgton på utskrifterna. Vill du göra en varmbrun utskrift är det enkelt att lägga in en sådan ton. Tyvärr går det bara att lägga in en och samma ton över hela bildytan. I Epsons motsvarande funktion kan man variera styrkan på tonen i skuggan respektive högdagern. 

En liten nackdel med detta tilläggsprogram är att man måste markera bakgrundslagret innan utskriften. Har du markerat ett justeringslager blir utskriften vit. Men det är något som man snabbt lär sig att kontrollera. Men på det hela taget gör Print Studio Pro det mycket enklare att få fram utskrifter med korrekta inställningar.

Jag har testat skrivaren under flera veckor och ibland har den fått stå stilla under två veckor utan användning. Trots det har jag inte sett till någon skrivarnål som torkat igen. Det beror säkert på Canons system med ett antal reservnålar i respektive skrivarhuvud. Om skrivaren känner av att en nål inte kan skriva ut, ersätts den med någon annan nål. Till slut tar ju dessa reservnålar slut och man får byta skrivarhuvud. Men Canons skrivarhuvud är relativt billiga och kan bytas av användaren. 

Utskriftskvalitet

Det viktigaste med en skrivare är ju hur bra utskrifterna blir. Ger skrivaren skarpa utskrifter med korrekt färgåtergivning, klarar den av att hantera olika utskriftspapper av olika tjocklekar? 

Ett vanligt problem med utskrifter som innehåller tunna, mörka linjer som löper lite på snedden mot en ljusare bakgrund är att linjen kan bli lite hackig. Här klarar Canon av de testbilder jag har använt med mycket bra resultat när jag valt hög utskriftskvalitet.

Färgåtergivningen är ju främst beroende på de färgprofiler som använts. När jag testat Canons färgprofiler ger de på de papper jag provat bilder med lite för mörka toner och med lite för låg färgmättnad. Med de profiler som jag själv gjorde till dessa papper blev resultatet bättre. 

I de färgfält som syns i övre delen av dialogrutan syns de förväntade färgerna i den övre, vänstra triangeln, medan de uppmätta färgerna syns i de nedre högra fälten. Färgerna blir genomgående något för mörka och med lite för låg färgmättnad. Resultatet ligger dock rätt nära det optimala, med en genomsnittlig avvikelse på ΔE = 7. 

När jag gjorde en profil för samma papper blev färgerna något ljusare och mer mättade. Den genomsnittliga avvikelsen hamnade på ΔE = 3.

För 5-6 år sedan var skillnaden mellan en profil som följt med från skrivar- eller papperstillverkaren stor. Idag är skillnaden mycket mindre, antagligen beroende på att skrivarna är mycket jämnare i kvalitet från ett exemplar till ett annat. Men fortfarande finns det vissa vinster att göra med en specialgjord profil om man vill maximera skrivarens kvalitet.

I de gröna partierna kan man se lite posteringseffekter från Canons profil.

Även för de svartvita utskrifterna fick jag ett något bättre resultat om jag gjorde en speciell svartvit profil. Det var framförallt separationen i de allra mörkaste partierna som förbättrades. 

Metameri

En annan faktor som förbättrats radikalt under de senare åren är bläckets metameriska egenskaper. Metameri är det fenomen som gör att färger kan se ut på ett visst sätt under till exempel glödlampsljus och ett annat sätt under lysrör. Speciellt svartvita utskrifter påverkades tidigare mycket av denna brist, så att svartvita utskrifter såg gröna ut under vissa ljus, magentafärgade under andra. 

Här har tillverkarna idag fått fram ett mycket bättre resultat. När jag mätte de grå färgerna i min testkarta fick jag ett lågt värde på det metameri-index som programmet tar fram. ΔE-värdet, måttet på färgskillnaden, var för de grå färgerna under 2. Ju lägre värdet är, desto stabilare är färgåtergivningen. Ett värde under 1 innebär att det inte syns någon skillnad under olika ljus.

Den färg som uppvisar mest metameri från Canons skrivare är en grönblå färgnyans.

Motsvarande färg hos Epsons skrivare är denna röda färg. 

En del andra färger ändrade sig dock. Störst skillnad på de 24 färger som finns på en ColorChecker-karta fick jag på en blå färg, som uppvisade en skillnad på drygt 10 enheter. När jag jämförde det med en Epson Stylus Pro-skrivare fick en röd färg den största skillnaden, men då med en skillnad på något över 4. 

Hållbarhet

Att testa hållbarheten på utskrifterna tar lite för lång tid för att det ska vara realistiskt att göra under en test. Men det finns andra som gör sådana tester. Jag har kontrollerat värdena som mätts upp av Aardenburg, en av de främsta testinstituten för hållbarhetsmätningar på utskrifter. De har inte testat just denna skrivare, men de har gjort tester på Canon-skrivare som använder samma bläck. De testerna visar att Canon har en mycket god hållbarhet på sina utskrifter. I normalt rumsljus (cirka 200 lux) tar det över 100 år innan man kan se att bilderna har blekts. Det går att mäta skillnaden med en känslig spektrofotometer, men för ögat syns inte den blekningen. 

Detta är en av de bättre resultaten som de har mätt upp för en bläckstråleutskrift. Jämfört med en c-print är det mer än 4 gånger bättre hållbarhet. 

Efter 80 megaluxtimmars exponering uppvisar utskrifterna en väldigt lite blekning. Fortfarande ligger färgerna innanför det omfång som anses acceptabelt. 

På en c-print syns då en klar blekning av färgerna.

Max svärta

Den djupaste svärtan som en skrivare kan reproducera är en viktig faktor framförallt på matta papper. Ju djupare svärta som en skrivare kan ta fram, desto större separation kan bilden få i skuggor och mellantoner. En djup, sammetslen svärta på ett matt papper ger också ett mycket speciellt och vackert intryck. 

När jag nyligen testade Epsons nya skrivare SureColor P600 var den djupa svärtan på matt papper en av de mest imponerande delarna. När jag nu mätte de svartaste ytorna från den skrivaren med profilerna från Epson Stylus Pro 4900 och Canon Pixma Pro 10S fick utskrifter från 4900 och Pixma Pro samma svärta, men SureColor-utskriften var mätbart mörkare. Även för blotta ögat syntes denna djupare svärtan. 

 

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt

Kommande kurser

Inga aktuella kurser för tillfället.