Fotoboken – en diskussion kring materialitet, form, text och fotografiskt innehåll

Texten är publicerad i Fotoförfattarnas specialmagasin om Svenska Fotobokspriset 2017. Läs mer

Skulle en digital bok kunna vinna Svenska Fotobokspriset eller handlar priset och fotoboken alltför mycket om materialitet för det? Materialitet är ett populärt ord idag när man talar om fotografi i konstsammanhang. I konstrast till en digital värld söks ett förstärkt materiellt uttryck. I fotografiska utställningar försöker man alltmer att flytta ut bilden i rummet, experimentera med material och hantera fotografiet i ännu högre grad än tidigare som objekt. Det printas och överförs emulsion på trä och sten, görs runda fotografier infogade i glas och det är återigen väldigt populärt att arbeta i kollageform. Montering och ramning är sedan länge viktigt. Med tillgång till både analog och digital teknik är idag också möjligheterna i pappersval och storlek på de fotografiska verken oändlig. När det kommer till boken finns det ytterligare en dimension till varför materialiteten är viktig. Upplevelsen av en bok har möjligheten att inte bara vara visuell utan också taktil. Boken är något man ju faktiskt håller i och tar på, till skillnad från konst på väggen och bilder på en datorskärm.

Fotobokens materialkänsla och visuella kvalitet kan vara lika viktig som den fotografiska printens, om man inte avsiktligt vill visa att boken innehåller reproduktioner av fotografiska verk vill säga. Där beror det på hur man ser på fotobokens funktion i den egna produktionen. Tänket kring att bilderna tydligt ska vara reproduktioner i bokform är något jag mött hos en del konstnärer som arbetar med fotografi och där de fotografiska verken anses vara det primära i dennes konstnärskap. Där används boken snarare som ett redskap för att ge en översikt över den konstnärliga produktionen, ett slags referensmaterial. Jag har naturligtvis också mött förhållningssättet att boken är primär eller lika viktig, ett konstverk i sig.

Att göra en tryckt fotobok möjliggör att sprida sina fotografier i kontrollerad form och göra dem tillgängliga för en större publik än genom att enbart visa sina verk i en utställning och sälja sin konst i en liten upplaga. När fotografier visas på nätet kan de alltid spridas vidare okontrollerat, beskäras och förlora sin kontext. I den fysiska boken styrs format, material, yta och bildföljd.

I dessa digitala tider kanske det dock mer och mer blir så att vi inte har böcker på samma sätt som tidigare i våra hem. Hur ser då framtiden ut för den tryckta fotoboken? Kan det vara så att om den ses mer som ett objekt, ett konstnärligt verk som inte kan ersättas av digital teknik, att den i själva verket har ett växande tomrum att fylla? Inredning har uppenbarligen blivit viktigt men få saker i hemmet skvallrar på samma sätt som en bokhylla, skivsamling, ett filmbibliotek eller konsten på väggarna om vem personen som bor där är och är med att skapa ett hem som känns personligt. Om bokhyllan tar mindre plats och skivsamlingen förflyttas till ett konto på en musiktjänst och också filmerna streamas så tänker jag att vikten av konsten på väggarna (eller på andra ställen i rummet) och boken som konstobjekt ökar. Fotoboken, som diskuteras här, får ett nytt egenvärde. Bokens form och innehåll blir nämligen också ett uttryck för ägarens identitet och intressen.

När jag får listan med bidrag som är nominerade till årets fotobokspris slås jag av att de som formgivit böckerna inte är omnämnda. Nu tror jag inte att det bortses från formen, vilken står inskriven i kriterierna för bedömningen. Den är naturligtvis en viktig del och det syns på de nominerade och prisade bidragen och på att vissa formgivare är återkommande i tävlingen (i år har alla formgivare arbetat med bidrag som nominerats och prisats i tävlingen tidigare). Vad är det för format, hur känns pappret, hur ser trycket ut, hur fungerar bokens rytm och upplägg? Går det lätt att läsa den eventuella texten? Hur uppfattar man boken som helhet? Formgivarnas inflytande över den färdiga fotoboken varierar såklart beroende på hur mycket plats som ges eller tas i processen. I vissa fall tas ingen extern person in alls utan fotografen gör allt själv men det finns också många exempel på fotoböcker där formgivaren även i någon mån agerat som redaktör och fått ta stor plats både vad det gäller form och innehåll.  

Något som också kan diskuteras är den eventuella texten. Hur mycket plats får den ta i en fotobok? Martin Parr och Gerry Badger har tillsammans gjort översiktsverket ”The Photobook: A History” (i tre volymer) och deras definition av vad en fotobok är lyder: ”a book – with or without text – where the work´s primary message is carried by photographs”.[1] Här degraderar man texten till att få vara enbart stöttande eller framhävande om boken ska definieras som en fotobok. Fotografierna får alltså inte vara av sekundär karaktär i förhållande till det skrivna ordet. Det är givetvis svårt att avgöra var brytpunkten är och när texten tar överhand. I övrigt kan man också säga om deras definition att det kanske inte behövs ett tydligt budskap eller en berättelse. Jag tycker dock att det är en styrka att det är så svårt att ringa in fotoboken (det går också att gräva djupare och diskutera beteckningen/termen Artists´book). Det som är svårdefinierat är ofta intressant och bjuder på möjligheter att utforska nya sätt att kommunicera.

När jag tänker på likheter och skillnader mellan fotoboken och den rena textboken finner jag paralleller mellan fotoböcker och poesiböcker. Dels för att båda genrerna oftast har en begränsad marknad, vilket också intressant nog verka inge en kreativ frihet, och för att just böckernas materialitet tillåts ha betydelse. En kompensation för kvantitet blir i bästa fall kvalitet, vilket på gott och ont ibland följs av exklusivitet. Även hur man hanterar texten respektive bilden i dessa två genrer är intressant. Placeringen av orden i diktböcker är som för bilderna i en fotobok otroligt viktig. Ett intressant fenomen att ta upp är hur intresset för ung, dansk poesi har exploderat. Böckerna känns väldigt samtida och jag ser kopplingar till hur fotoböcker hanteras formmässigt. Ett namn att nämna här är Signe Gjessing och när jag tittar efter i en av hennes diktsamlingar, ”Ut i det o-lösa”, ser jag att det faktiskt är Lars Sundh som står för typografin (Sundh vann Svenska Fotobokspriset med ”Ajax och Kingston” 1997).  I Sverige tänker jag omedelbart på Lotta Lotass, som använder bokens form för litterära experiment. Hon har skapat en spännande trilogi där ”Den vita jorden” består av textstycken lösa i en ask där varje läsare själv ordnar de 148 texthäftena/bladen till en berättelse; ”Den röda himlen” som utgörs av en enda 100 sidor lång mening (som i en lång monolog) och ”Den svarta solen” uppbyggd som en textlabyrint.

Kanske är det tryckta böcker där man arbetar extra med form och materialitet som har störst förutsättningar att stå emot de digitala alternativen. Om jag återkommer till frågeställningen i inledningen på denna text så tror jag dock att vi bara har sett början av en digital utveckling då det kommer till fotobaserade publikationer.

Om fokus flyttas till det fotografiska innehållet är det tydligt att det i böcker som nominerats till Svenska Fotobokspriset under åren går att se att det finns en stark tradition av dokumentärt och så kallat subjektivt fotografi i Sverige. Det finns konceptuella bidrag men väldigt få exempel på iscensatt fotografi och studiofotografi. I juryns kriterier för bedömning går det att läsa att det egna fotografiska författarskapet ska stå i centrum och att böckerna bedöms efter innehållets idé och genomförande. Bokens och innehållets kvalitet liksom fotografiernas verkshöjd och originalitet ska tillmätas stor vikt och det ska finnas en korrespondens mellan den fotografiska gestaltningen och bokens form.[2]

Årets nominerade fotografer till Svenska Fotobokspriset är en erfaren skara. De har alla givit ut fotoböcker tidigare och när det kommer till priset måste det nämnas att Kent Klich har vunnit utmärkelsen två gånger och varit nominerad ytterligare två gånger utan att vinna. Gerry Johansson har nominerats två gånger tidigare. De som har formgivit årets böcker är Matilda Plöjel (Sunshine & Shadow av Helga Härenstam och Native plants, invasive plants av Mari Lagerquist ), Greger Ulf Nilson (Tokyo av Gerry Johansson), Tina Enghoff (Black Friday av Kent Klich) och Sebastian Wadsted (Fadern, Sonen och Göran av Kalle Assbring). Alla fyra formgivare har tidigare varit med om att en bok de arbetat med vunnit Svenska Fotobokspriset.

Den amerikanske fotografen och fotobokskonnässören John Gossage sammanfattar hur han tycker att en fotobok ska vara uppbyggd:

”Firstly, [the book] should contain great work. Secondly, it should make that work function as a concise world within the book itself. Thirdly, it should have a design that complements what is being dealt with. And finally, it should deal with content that sustains an ongoing interest”.[3]

Jag fastnar vid att Gossage vill att boken ska fungera som en egen värld innanför dess pärmar och hur han eftersöker ett verk som behåller ett återkommande intresse. Jag tänker på filmskaparen Peter Greenaway och hans sätt att göra film. Scenerna byggs upp som separata konstverk, Greenaway arbetar ju också som bildkonstnär, och jag minns hur han i en dokumentär sa att han vill att publiken ska återvända till hans filmer gång på gång om möjligt. En fotobok, om den är bra, går alldeles utmärkt att ”läsa om” och dyka in i lite varstans. Kanske är det för att det, precis som i Lotta Lotass ”Den vita jorden”, finns så många ”delverk” i verket och att sätten att ta till sig innehållet och tolka det erbjuder oändliga möjligheter.

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift, curator, konstvetare och konstnär. Läs Verk här

[1] Edited by Patrizia Di Bello, Colette Wilson och Shamoon Zamir, The Photobook – from Talbot to Ruscha and Beyond, Ibtauris New York 2012, s.3.
[2] Kriterier hämtade från Svenska Fotoboksprisets hemsida: www.svenskafotobokspriset.se
[3] Darius D. Himes och Mary Virginia Swanson, Publish your own Photography Book, Princeton Architectural Press New York 2011, s. 84.

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt