Marie Sjøvold/ Dust catches light

Marie Sjövold
Dust catches light
Journal

Solsängar från sextiotalet står övergivna i en beckmörk trädgård. En spindel promenerar förbi en gammal väckarklocka. Flugor vaknar sakta ur sin dvala. En dusch med dålig packning droppar B-skräckfilmsmässigt.
Det bästa sättet att ta sig an Marie Sjövolds fotobok om det hus där människor dör och föds är att börja med att se de filmer som följer med. I filmen ”Hide & Seek” spökar hennes nyligen döda farföräldrar. I korta ”While we were sleeping”, sammansatt av bilder tagna medan den gravida fotografen sover, spökar hennes ofödda barn i magen.

Marie Sjövold är en av alla skandinaviska åttiotalister med konstnärsambitioner som flyttade till Berlin på 00-talet. Höggravid flyttade hon häromåret hem till Norge igen för att föda barnet och hamnade mitt i generationernas ursymboliska sammanträffande: Samtidigt som människan runt 30 får sitt första barn går hennes far- eller morföräldrar i barndom. Demensen tar dem tillbaka till livets allra första år och försätter dem i en ny blöjålder. De gamla och skrynkliga ska snart lämna plats åt en ny, skrynklig person som inte heller klarar sig själv.

I Sjövolds fotoboksdebut placeras detta rollbyte inom fyra väggar - de gamlas hus som töms på femtio års liv när de flyttat in på hem. Där sitter barnbarnet och äter fil med frånvarande blick och järntablettspaketet framför sig, i en av de bästa illustrationerna av höggraviditetens tristess jag sett. En solros håller på att vissna, morgonrocken är öppen, antingen för att den inte går att knäppa längre eller bara för att hon ändå slutat betrakta sin kropp som enskild egendom. Snart, på en annan bild: den gravidas obligatoriska näsblod i full blom. En helt vanlig dag som intagen av en järnätande alien.

I det spöklika huset går fotografen omkring och provar kläder med den uppgivna men fascinerade blick bara en gravid kan ha när hon upptäcker att inget passar. Farmor smyger bakom en garderobsdörr av sjuttiotalsfanér - för i en lek med att försöka stoppa tiden bygger Sjövold pappfigurer av de gamla och placerar ut runt huset som en slags fotografens symboliska och mer ofarliga svar på hur författaren som bearbetar en död släkting ofta gör. Som Karl Ove Knausgård i “Min Kamp” eller Paul Auster i “Att uppfinna ensamheten”, båda analyserar de en förälder samtidigt som de får egna barn.

Marie Sjövold leker med att vara tre generationer, tre kvinnofigurer, med en och samma svällande kropp som bokstavligen är intagen av en annan. Ställer sig i en glänta i trädgården med magen mot linsen och armen om papp-farmor.
Och som för att ännu mer understryka att det hon gör är en lek med verkligheten och fiktionen och likaså med familjealbumet, stoppar Sjövold in en avbildning av ett album mitt i boken. Det är hon själv som sammanställt det, av bilder morföräldrarna inte ville ha. De överblivna bilderna som inte kvalade in i fin-albumet, upphittade i källaren. En lång rad kroppar som visas upp i badkläder i samma berså.
Den lite pretentiösa men ändå fina titeln syftar inte bara på hur damm spricker upp som stjärnstoft i solen. Den syftar också på det damm hon river ut ur hörnen.

Jag som ibland kan tröttna ordentligt på den nyromantiska självporträttsfotografin och undra varför den verkar så rädd för världen, tycker mycket om ”Dust catches light”. Inte minst för att den är så anspråkslös och tunn men verkligen gör skäl för att vara bok. Och för att den faktiskt lyckas med idén att  efterlikna ett hus – ett slags dockskåpshus – med källare och allt.

Malena Rydell

 

SFF info

SFF

SFF är med cirka 2 300 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt