Gunnar Smoliansky /Lars Kleen

Genom kärnfulla ögonblicksbilder och inkännande analogier skriver poeten Marie Lundquist om Gunnar Smolianskys fotografi i boken One Picture at a Time, ett retrospektivt praktverk som utkom för några år sedan. I en av texterna lånar hon ett citat av skulptören Arne Jones för att försöka sätta fingret på Smolianskys osedvanliga valörkänsla och intima klarhet när det kommer till att ”modellera rummet”. Jones skrev i sina anteckningar:

”Det finns två skulpturala principer:

1. Att ha ett stort rum – universum – och begränsa det – till ett litet rum.

2. Att ha ett litet rum och spränga det – till universum.”

Är inte detta på samma gång en träffande beskrivning av Lars Kleens egensinniga konstnärskap? Innefattar inte hans skulpturer dessa två motsatta rörelser och rumsligheter? Där finns en betydande koncentration, och samtidigt en pågående utbredning. Kleens skulpturer karaktäriseras både av en mjuk hårdhet och av böljande strama former. Hans kolossala byggen upptar hela hangarer till fabrikslokaler samtidigt som de ibland tycks beskriva något som befinner sig på mikronivå. Som om han blottlägger en sorts inneboende princip i materialet, men exponerad i enorm förstoring. Mot denna organiska kraft ställer han en närmast arkitektonisk systematik, där minsta komponent hakar i nästa och bildar sammanlänkade kedjor. Kleens kontrastfyllda logik lockar fram en svävande och obehindrad gravitation i verken.

Under fyrtio års tid har Gunnar Smoliansky fotograferat Lars Kleens skulpturer. Detta ovanliga konstnärliga samarbete har nu samlats i en synnerligen vacker volym, kongenialt formgiven av Petter Antonisen. Bokens mjuka pärmar, exemplariska tryck och generösa format gör den till en exklusiv loggbok där man kan följa hur Kleens storslagna projekt växer fram. Men även om boken visar verken i tidsföljd existerar det egentligen ingen kronologi i Kleens konst. Han verkar ha varit klar över vad han ville göra redan från början. Han mer förfinar och komplicerar sin metod än vad han utvecklar eller förändrar den. Kleen fördjupar över tiden sitt intresse för komposition och konstruktion. Det är två begrepp som samtidigt pekar på något mycket grundläggande hos Smoliansky.

Det går inte att säga om detta är en bok om Lars Kleens skulpturer dokumenterade av Gunnar Smolianskys kamera. Eller om den handlar om Gunnar Smolianskys fotografier av Lars Kleens skulpturer. Båda påståendena kunde i och för sig vara lika riktiga. Men det är ändå sanningsenligare gentemot bokens djupare ärende att säga att den gestaltar mötet mellan de två konstnärerna. Ett möte där de tillsammans beskriver varandras särdrag.

I boken samtalar Gunnar Smoliansky med Niclas Östlind och kommenterar hur han gått tillväga under fotograferingen av Kleens skulpturer – ”det handlar mest om att hitta en bra plats för kameran”. Det är ett blygsamt understatement som bortser från mörkrummets alla timmar av mödosamt vaskande. Resultatet är fotografier fyllda till bredden av ett stillsamt flödande ljus och en nyansrik svärta som med mästerlig skärpa tecknar materialens texturer.

Insprängda bland fotografierna finns också Lars Kleens korta arbetsbeskrivningar kring det tekniska förarbetet, och en återpublicerad text av Ulf Linde som betonar de drömlika stråk som drar igenom Kleens verk. Linde identifierar att en ”flytande obestämdhet hos de väldiga, fast hopfogade konstruktionerna är en del av deras väsen”. Som om de balanserar på gränsen mellan destruktion och återuppbyggnad. Linde konstaterar att det hänger samman med hur konstruktionen ändrar karaktär under uppbyggnadsskedet. Det ursprungliga uppslaget blir påverkat av omständigheterna. I Kleens skulpturer är allt tålmodigt arbete visserligen synligt, men man lägger inte märke till det. Och är det egentligen inte samma sak med Smolianskys fotografier?

Magnus Bons, skribent

Gunnar Smoliansky Lars Kleen
Kalejdoskop förlag
2015

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt

Kommande kurser

Inga aktuella kurser för tillfället.

På gång