Foto: Melker Dahlstrand

När allt går åt helvete: Melker Dahlstrand

På 90-talet när Melker Dahlstrand, bildjournalist, precis hade avslutat ett vikariat på Aftonbladet, bestämde han sig för att resa iväg och fotografera.

– Jag hade en romantisk idé att jag skulle finna mig själv, och jag packade ner en antik Hasselblad modell Superwide i krom och fyllde hela väskan med film, säger Melker Dahlstrand.

Resan gick till Bangladesh och han åkte runt i landet. Det kunde vara påfrestande, inte minst för att han själv var som ett utställningsobjekt.

– När jag besökte mindre städer kom mängder av människor och gick efter mig, ofta barn men också män med portfölj på väg hem från jobbet. Som enda västerlänning var jag kuriosa, säger han.

Han bestämde sig för att bege sig till mindre orter och hamnade på en ö allra längst söderut i Bangladesh, S:t Martins Island. Ön hade länge varit obebodd och ansågs farlig eftersom högsta punkten bara var 2–3 meter över havet. Den översvämmades lätt vid cykloner.

– Då bodde ett par tusen på ön totalt, och det är väldigt lite mätt med bangladeshiska mått. Det kändes tryggt där, så jag stannade. Jag fick bo hos öns gamle rektor Chacha, för det fanns inga riktiga hotell, säger Melker.

Han var ute och fotograferade på dagarna – att runda ön tog en dag – och lämnade ryggsäcken hemma. Han låste aldrig kedjan han hade kring väskan, för han tyckte att det kändes så säkert. På den tiden kunde man ta med sig pengar utomlands genom resecheckar värderade i amerikanska dollar som växlades in till valutan i landet, och dem hade Melker i sin packning. Han använde resecheckarna i nummerordning för att hålla reda på pengarna.

– En dag såg jag att det fattades två femtiodollarscheckar, vilket motsvarade ungefär 1200 kronor. Jag tänkte: ”Fan vad dumt, men det går ju att få igen – allt jag behöver göra är att polisanmäla så får jag tillbaka checkarna, det är ju hela poängen med resecheckar”.

Morgonen därpå sa han till den gamle rektorn, Chacha, att checkarna försvunnit.

– Han förstod inte så jag fick gå via fyrvaktmästaren på ön som var den enda som kunde några meningar engelska, men när Chacha till sist förstod blev han helt förkrossad. Jag försökte säga att det inte gjorde så mycket, att jag bara skulle polisanmäla så fick jag tillbaka pengarna. Men han bara försvann iväg, berättar Melker.

Melker började ana att han ställt till med ett stort rabalder. Under tiden de pratade hade fler och fler människor samlats i rektorns lilla trädgård, inne i huset stod rektorns fru och bara grät. Melker blev stående i många timmar utan att kunna kommunicera med någon, eftersom fyrvaktmästaren också gått. Det tog lång tid innan Chacha kom tillbaka, men när han till sist kom hade han med sig en enorm sedelbunt, tusentals sedlar eftersom varje var värd så lite. Melker hade aldrig tidigare sett en så stor sedelbunt.

– Han hade lånat pengar av människor på hela ön. Jag fick panik och försökte säga att jag inte kan ta emot de här pengarna, men han gav mig dem och menade att jag måste ta dem. Det blev nästan aggressivt, säger Melker.

Han förstod till sist att det han sett som en liten grej var en enorm grej för rektorn och hans vänner på ön. Att tillkalla polis hade inneburit stora problem, eftersom polisen hade vägrat lämna ön innan de fick med sig någon skyldig – och hade de inte hittat personen som tagit resecheckarna hade Chacha fått följa med dem. Det var därför hans fru var så upprörd.

– Sådant är så svårt att förutse, att en sådan sak som är helt odramatisk för mig, att några resecheckar är borta, är en oerhört stor sak för dem. Och att summan, 1200 kronor, inte var särskilt mycket pengar för mig – men för dem var det fruktansvärt mycket pengar.

Han ville inte ta pengarna ifrån öborna och till sist lyckades Melker genom teckenspråk med en av dem som fanns i trädgården få lösningen till problemet: Han skulle ta emot pengarna, tacka för dem, och gå in och ge dem till rektorns fru.

– Så fort jag hade gjort det sa de ”nu blir det tefest”. Då var det klart, säger Melker.

Resecheckarna förblev stulna, men Melker misstänker att den som tagit dem aldrig kunde använda dem. Själv fick han tillbaka summan genom att polisanmäla i en stad långt från S:t Martins Island. Polisen kändes hotfull och mer som en militär, så det blev ännu tydligare för Melker varför öborna oroat sig.

Men det sociala kaoset han ställde till med förstörde inte relationen till Chacha – tvärtom.

– Alla var glada efter tefesten, och Chacha gladast av alla. När jag åkte därifrån några dagar senare följde han mig till båten och när vi skildes åt sa han: ”Jag har fått en ny son”.

 Av Ana Udovic

Namn: Melker Dahlstrand
Yrke: Fotograf, började som bildjournalist, var redaktör för Värnpliktsnytt och tidningen Bild. Har även fotograferat för Skaraborgs läns Allehanda, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Har varit korrespondent och arbetat i Nicaragua. Arbetar i dag för Unicef, Cancerfonden, men även för riksdagen och Statens fastighetsverk. 
Född: 1970.
Bor: I Rönninge med Viktoria och två barn.
Hemsida: www.melker.se/kid/index.html

 

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt

Kommande kurser

Inga aktuella kurser för tillfället.

På gång