Svårt vara kritisk i vår gilla-miljö

Patrick Miller. Foto: Cato Lein

Epigoner (grekiska epi'gonoi, senare födda) är personer inom särskilt vetenskap, konst och litteratur som i avsaknad av en egen inneboende originalitet fullföljer den riktning som angivits av stora föregångare: efterbildare, härmapor, copycats.

Om copycats inom fotografi kan man prata länge och mycket. Men det är inte så sexigt. Det är roligare att beundra originalen. Ändå trillar copycats ur himlen då och då

Visst, att härma andra fotografer hör till när man lär sig hantverket, vi måste alla passera det stadiet. Det är svårt att formulera sig, finna ett språk utan att först förstå ett annat. Men det hör också vår profession att kunna vårt historiska arv och respektera det fotografi som redan är gjort.

Vi fotografer är berättare. Och vi influeras, leker med historien och försöker ge världen vår berättelse. Basquiat gjorde det ständigt, men la till och sköt in referenser och tolkningar, Peter Doig är djupt påverkad av Munch och Van Gogh men tolkar om allt på sitt sätt och hans konst får ett egenvärde. 

Några av våra mest älskade och uppburna fotografer Anders Petersen, JH Engström och Christer Strömholm är de som verkar ha flest efterföljare. Epigonernas bilder är ungefär lika intressanta som ett Stones-coverband på en Finlandsfärjan. De lyfter originalen och sänker sig själva.

Jag pratade för en tid sedan med en person som klagade över många fotoelevers fantasilöshet. Det förefaller vara en flod av Francesca Woodmans och JH Engströms som söker till utbildningarna. Det är i och för sig inte konstigt att unga människor finner sin väg in i all sorts konst via ett idolskap. Men samtidigt är likriktningen underlig. Att stöta på JH-bilder hela tiden som inte är tagna med hans kamera är ett tecken på att den unga generationens historielöshet och likriktning. Det kan förstås avhjälpas med just utbildning, referenser, självkritik eller att fotograferna är intresserade av kritik.

Eller att det finns rum där det över huvud taget förekommer kritik.  I den här ”Gilla” miljön vi befinner oss i, där vi samlar fler anhängare än någon av oss kunde drömma om för tio år sedan är det svårt att vara kritisk, lätt att tappa sin moraliska kompass, och epigonerna verkar bli allt vanligare.

Det var inte länge sedan något fotografi flaxade förbi i flödet med ett eget plagiat av den kända bilden av John Lennon slingrad naken runt sin älskade Yoko Ono. Jag tror för övrigt det måste vara en av de mest kopierade fotografierna någonsin. Varför, varför undrar jag, sänka sig till den nivån, och om, varför inte bara se till att erkänna bildens ursprung och ge en relevant och smart förklaring till varför just det plagiatet äger relevans.

Det gäller alltså att identifiera vägen bort från allfartsvägarna och finna sin integritet, yrkesstolthet. Det behövs ständigt en diskussion om hur en ny generation fotografer kan följa sina mästare utan att för den skull kalkera dem. Att ifrågasätta sina motiv.

Patrick Miller, fotograf, manocamera.se

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt