Spräng gränsen till det innersta

"Har du funderat över var gränsen går mellan det personliga och privata? Hur självutlämnande ska du egentligen vara i dina fotografier? Går du inte lite för långt, bör du inte vara mer försiktig med ditt privatliv?”

Det var i vimlet på en vernissage, som jag nyligen fick frågan igen. Jag får den ofta, vilket är bra, för då tvingas jag formulera mina tankar kring den självutlämnande berättelsen och dess förutsättningar.

Min arbetsmetod går ut på att i fotograferingsögonblicket vara så ärlig och uppriktig som jag kan. Hela poängen ligger i att berätta precis som jag upplever tillvaron, rakt utan förklaringar eller intellektualiseringar.

Men hur intressant kan det egentligen vara för andra? Dagböcker med vardagsberättelser eller familjealbum från semesterresor brukar sällan vara intressanta för andra än de inblandade. Om en privat berättelse ska få konstnärlig kvalitet måste författaren/fotografen komma åt det allmänmänskliga, det som berör alla. Men det allmänmänskliga hittar man inte i värnandet om det privata, tvärt om!

En författare bör våga spränga gränsen till det innersta. Där, gömt i det mest privata, hittar man frågor om existens och mening. Där finns känslor som längtan, litenhet och begär. Där döljer sig sådant som förenar oss och det är trösterikt att få dela detta.

Men vad är det då som trots detta gör att upplevelsen av en självbiografisk berättelse kan kännas obehaglig, jobbig? Som om berättelsen är allt för påträngande, till och med genant.

Det handlar inte om graden av självutlämnande, utan om graden av självömkan.  Att ta del av en annan människas sorg kan vara fint, men att behöva bära sorgen åt någon annan, det blir tungt och kletigt.

I Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv drabbas jag hårt av författarens sorgliga berättelse om hur han förlorar sin fru i samband med att deras dotter föds. Malmquist berättar sakligt, han redogör nästintill kliniskt för händelseförloppet. Författaren delar med sig av en ytterst privat familjetragedi, med det blir aldrig någonsin påträngande att lyssna till hans berättelse. Tom Malmquist bär sin egen historia och sin egen sorg. Samtidigt förstår läsaren att berättelsen angår oss alla, eftersom livet också innehåller döden.

Elina Brotherus berättar i sin bok Carpe fucking diem om sorgen över sin egen barnlöshet. I ett fotografi står hon poserande med sin lilla hund i famnen, argt tittar hon in i kameran och ger oss fingret. Jag älskar den bilden! Då sorgen blir till vrede, som i sin tur flirtar med humorn, då kan ett uppsträckt långfinger bjuda in snarare än avvisa oss.

En självbiografisk berättelse om sorg och längtan kan vara nog så trösterik. Men låt aldrig självömkan vara en ingrediens. Låt hellre vreden ta plats bredvid sorgen och släpp in humorn, då blir historien en motor, i livets tjänst.

Anna Clarén, fotograf och pedagog

Foto: Emil Nordin

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt

Kommande kurser

Inga aktuella kurser för tillfället.

På gång