Foto: Aleppo Media Center

Tankar om en bild: Daniel Boyacioglu/Ditt ansikte är en karta

Ditt ansikte är en karta,

det återstår för oss att hitta en väg.

Jag var i din stad innan du föddes. Jag tog inga bilder,

jag är dålig på det. Min mor är din landsmaninna men jag var turist.

Vi besökte basaren och riddarborgen

och andra sevärdheter.

Hann du uppleva din stad innan den förstördes?

Mina frågor är dumma, bara vi pratar är jag nöjd.

Jag köpte ett par kilo av er världsberömda tvål,

min mormor tvättade sig i inget annat.

Och za’atar som räckte under hela av vår resa.

Jag fick en rakning fast det var helgdag, i dom kristna kvarteren höll man öppet.

Min morbror visade mig en avrättningsplats

som mer såg ut som ett indiskt tempel

eller brittiskt tehus utan väggar, orientaliskt dekorerat.

Han beskrev en avrättning några år tidigare och vilket brottet var.

Dom höll på att bygga ett stort internationellt hotell bredvid

men bygget var avstannat

därför att man hittat viktiga lämningar i jorden, stort område

jag gick runt det. Dom hade anlagt en nattbevakad parkeringsplats i anslutning,

vår bil stod där. Vår chaufför var en tjuv. En natt delade vi rum.

Jag såg när han mitt i natten klev upp å försökte sno pengar ur min plånbok.

Han var ordentligt ersatt för sitt åtagande och han åt och drack på vår bekostnad.

Det var dåligt gjort av honom helt enkelt.

Vi besökte andra städer i området, närmare havet i en mindre stad

hade vi investerat i lägenheter som höll på att byggas,

och huvudstaden besökte vi och vår hemstad i nordöst.

Kyrkor och kloster, vi är syrianer, också på den turkiska sidan, vi har släkt där också.

 

Så snurrar jorden ännu ett varv runt sin egen axel

och om det finns inte mycket att säga.

Om ett antal miljoner år blir dygnet en sekund längre,

den lilla förskjutningen räddar och tar

liv.

Men bomber är inga meteoriter, dom byggs och släpps

från någons hand. Så är det, så är det.

Solen går aldrig upp och solen går aldrig ner.

Ditt ansikte är en karta.

I vår hemstad var vi mest. På min mormors sida hade några avlägsna släktingar dött,

så vi besökte dom för att beklaga sorgen,

det var två bröder och deras kusin

som alla tre hade omkommit i en motorcykelolycka i Libanon.

Dom var armenier och deras traditioner var något annorlunda mot våra.

Till exempel satt vi som i en stor ring,

man skulle dricka kaffet ur samma kopp som alla andra,

kaffet var det beskaste jag någonsin druckit

men man behövde bara dricka en skvätt.

Det var en ung kille som gick runt med kannan och den lilla muggen,

utsvängd upptill utan öra

som en skål men jätteliten.

Han serverade en i taget, man drack i ett svep och lämnade tillbaka muggen

och så gick han vidare till nästa.

Han satt med oss i ringen när alla fått sitt kaffe, kom det nya gäster,

återgick han till sin syssla. Han var den yngre brodern till dom två omkomna

och hans uppgift var ärofull.

Fadern till dom två omkomna bröderna var av någon anledning

väldigt glad att se mig,

han pratade till mig som en gammal och kär vän

han inte hade sett på många år,

förhörde sig om både väsentligheter och oväsentligheter.

Jag höll god min och svarade på alla frågorna

men jag förstod inte varför jag blev så viktig för honom.

Han varvade med frågor till mamma

och fick liksom ny kraft in i vårt samtal.

Det var väldigt trevligt för att vara en sorgestund.

Mamman till den tredje omkomna var faster till dom två.

Hon var inte lika munter. Hon hade förlorat sitt enda barn

och såg helt förtvivlad ut. När hon fick utrymme att prata

lät hon som en kör av gråterskor och man tröstade henne,

närmast tystade henne, hon kom in och ut ur fokus

som dom mörkare delarna i ett berättande stycke musik.

Så många är ljuden att dom inte går att urskilja.

Ditt ansikte är en karta.

När vi gick därifrån hade mamma ett knappt synligt leende på läpparna,

jag väntade med att fråga, vi behövde vara tysta ett tag.

Sen fick jag reda på att den där mannen hade varit tokförälskad

i min mamma

hela deras uppväxt, hon sa det bara i förbifarten.

Det ställde många frågor. Han kunde ha varit min far! Jag kunde ha fått en fin far!

Som tilltalat mig med kärlek i ögonen,

jag kunde ha fått uppleva att han kysst min mor på kinden.

Jag kunde ha sluppit min barndoms brutala våldsamheter

och känslan av otillräcklighet som följt mig hela livet

därför att jag som liten nioåring

inte kunde försvara varken mig själv, mina systrar eller min mor.

Jag hade kunnat bo i ett land där folk såg ut som jag.

Ditt ansikte är en karta.

Inget av det här sa jag till min mamma men jag tänkte det många gånger.

Tänk att ha en far som älskar en.

Om han hade kunnat vara min far,

hade du kunnat vara mitt barn.

Jag hade inte åkt till Libanon, för jag gillar inte motorcyklar.

Och jag hade älskat dig med hela min kropp.

Du hade varit mitt tredje barn och sista.

Jag hade tänkt att du skulle få en bättre utbildning

än alla dina kusiner

därför att det kunde jag se på dig redan när du föddes.

Jag hade kollat på dig nu från himmelen,

glad att det var du som fick leva.

 

Av Daniel Boyacioglu, poet

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I varje nummer av Fotografisk Tidskrift låter vi en författare/poet skriva om ett särskilt fotografi.  Vi har publicerat texter av bland andra:

Therese Bohman
Leif Holmstrand
Elisabeth Åsbrink
Jens Liljestrand
Karl Ove Knausgård
Maja Lundgren
Torbjörn Elensky
Jenny Lindh
Lina Hagelbäck
Amanda Svensson
Alexander Skantze
Jenny Maria Nilsson 

Med flera: här hittar du några av texterna

Vill du bli prenumerant? Här hittar du Fotografisk Tidskrift

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt